FOR WHATEVER WE LOSE (LIKE A YOU OR A ME) IT'S ALWAYS OURSELVES WE FIND IN THE SEA...

Jag ska börja detta inlägg med att klargöra att jag är inte rasist, inte på något sätt.
Jag är snarare "anti-svennebanan".

Igår läste jag en artikel som väckte en hel del tankeverksamhet hos mig. Varför är vi så rädda för att vara svenskar, när vi så gärna vill att alla andra ska vara just svenskar? Sverige är ett fantastiskt land på många möjliga sätt, men vi har en stor brist - vi är skiträdda för att vara stolta över vad vi byggt upp. Vi är så rädda att bli kallade rasister att vi slår över och suddar ut begreppet etnicitet helt istället. Men det får mig att börja fundera på om inte det rakt av är ännu mer rasistiskt? Har inte alla rätt till en etnicitet? Ett ursprung? En tillhörighet?

Det debattören tar upp i sin artikel är att vi måste våga prata om att arbetslösheten faktiskt är större bland invandrare. Vi måste bejaka detta som ett problem, för annars kommer vi aldrig någonsin att hitta lösningen. Framför allt för de drabbades del. Vi måste våga identifiera att vi är alla är olika och har varit med om olika saker och därigenom har olika sätt för att få till det på "rätt sätt". Det finns ingen rasism i det. Tvärtom är det vi som försätter människor i ett utanförskap när vi inte vågar erkänna att vi alla har olikheter. Det är genom att inte våga tala om problemet som vi skapar problemet. Sen spelar det ingen roll vart du kommer ifrån eller hur gammal du är.

Vad som också slog mig är den svenska dubbelmoralen som är så otroligt stor. Vi slåss så hårt för att individualisera oss själva, för att göra ensam stark. Vi kämpar för rätten att vara olika och för att alla ska ha sin chans att gå sin egen väg och skapa sin egen framtid. Det i sig är inget dåligt, tvärtom, jag är tacksam att växa upp i ett samhälle där jag får lov att vara en individ och inte en grupp.

Problemet dyker i mina ögon upp när vi korsar denna individualisering med jantelagen och rädslan att någon ska ta illa upp för vem du är. Individualisering rimmar illa med att "radera" etniciteten och generalisera alla som släta svenskar. Självklart ska en svensk medborgare kunna kalla sig svensk, det är inte det jag säger, men oavsett ursprung, så har man väl ändå rätt till en etnicitet? Och varför ska andra inte våga erkänna din etnicitet? Jag skulle känna mig otroligt kränkt om andra människor inte skulle bejaka mitt ursprung, oavsett vilket medborgarskap jag har.

Något jag har reagerat på också är att man inte längre får sjunga nationalsången i skolan på svenska nationaldagen. Jag har själv blivit skjutsad in till rektorn av den anledningen en gång. Vad jag inte förstår är varför. Även det rimmar ju illa med att påstå att alla är slätt svenskar, samtidigt som man tycker att någon kan bli illa berörd av det? Svenska nationalsången har, enligt mig, ingenting med rasism eller utanförskap att göra. Tvärtom. Det är en sång för att hedra landet som vi alla kan vara stolta över, och det borde vi väl alla få lov att göra tillsammans?

Som debattören skriver i sin artikel "Pratar vi om arbetslösheten som ett generellt problem så kommer vi också landa i generella lösningar, där miljarder spenderas på grupper som inte behöver något stöd, och där de som behöver stödet, ungdomarna och invandrarna förblir utan jobb." Och jag tror faktiskt att han har helt rätt. Så jag tycker vi ska sluta generalisera alla problem vi inte vågar prata om och våga löpa den individuella linan hela vägen ut och på så sätt bli starkare som grupp. Som jag beskrev i mitt förra inlägg:

Livet är ett tillsammans-projekt.





 

Igår var jag på en alldeles fantastisk föreläsning om livet, ledd av en stilig medelålders man vid namn Christer Olsson. Den var verkligen fängslande och tänkvärd, och som han själv sa - inget nytt. Men en påminnelse behövdes, det behövs alltid, speciellt i dessa tider.

Han sa något väldigt klokt. Livet är ett tillsammans-projekt. Och det har han så rätt i. Vad vore vi utan dom människorna vi har runt oss? Dom som backar oss och kompletterar oss? Vänner är den familj man själv väljer sägs det ju, och jag förväntar mig faktiskt att dom också är mitt omdöme när mitt eget brister.  Han pratade också om uttrycket "behålla". Att behålla är en klurig grej och inget man vill ha i sitt liv.

Det var nog det klokaste påstående jag hört på länge tror jag. För som han sa - allt i ditt liv är antingen under avveckling, eller utveckling. Eller åtminstonde bör vara. Det fick i alla fall mig att börja fundera över min livssituation och vart jag vill komma med den. Man kan inte utveckla allt, då blir man nog tillslut en sån där "måste-människa" som till slut tappar greppet och inte förstår att livet endast är baserat på val, handling - konsekvens. Däremot tror jag att det kluriga ligger i att förstå vad det är man måste avveckla för att inte bara "behålla". Hur många saker har man inte runt sig som man egentligen bara kunde skrapa bort från livets tallrik?

Föreläsningen blev den där boosten jag behövde i min del av utvecklingen av mitt liv. För det första blev min motivation att ta min kandidatexamen om möjligt ännu starkare. Det är nämligen precis det han gör som är vad jag ska göra en dag i framtiden, motivera andra människor, ge andra den boosten som han gav mig. Dessutom står jag inför ett par stora val som kan vara avgörande för min framtid, val som egentligen är självklara, men som jag varit livrädd för att ta. Men nu är det bara att köra som gäller. Det finns ingen annan väg än precis rakt fram. Jag ska DIT.

Klyschan att var man är sin egen lyckas smed är också en otroligt sann klyscha. Ingen annan kan ta ansvar för ditt liv, där är det bara du som är chef. Och är det inte så, så är det för attt du valt att deligera den posten till någon annan. Antagligen för att du är skiträdd för livet, eller tycker att det är mycket bekvämare att skylla dina missöden på alla andra. Man har alltid två val. Antingen lägger du dig platt på rygg och spelar offer inför livet och det livet prövar dig med. Eller så tar du kontroll och krigar, ser till att livet tar den vändningen du vill ha. Det kanske är lätt att tycka synd om sig själv när man har mycket motgångar, men så som vi lever i detta samhället så är det alltid, ALLTID, någon som har det värre. Självömkan är nog det fulaste jag vet. Självömkan är det absolut mest avskyvärda av alla drag jag kan komma på. Som Mia Törnblom skrev i sin självbiografi -

Har man inte en krage att ta sig i, så får man bannemig se till att skaffa sig en.

Jag tror min karma ligger ganska mycket back just nu. När jag tänker tillbaka på de två senaste veckorna så är dom ganska så gråa. Tänk att livet kan vara en sån berg och dal bana, att man verkligen har perioder där livet jobbar lite emot en på nåt sätt. Jag försöker tänka att allt har sin mening och att man behöver motgång för att uppskatta framgång, men just nu är det ganska tungrott. Jag kan faktiskt inte se meningen med allt det här just nu.. 

Och det hela började med en tung dag på jobb. En dag jag inte får lov att kommentera vidare, men det var den dagen det började. Ni vet att man ibland, kanske en gång om året (iaf vi som älskar vårt jobb) har en sån dag när man känner att "nu skiter jag i det här, jag ger upp"? Det var den dagen. Den dagen gick någon dag senare över i en magsjuka som höll i sig i nästan 10 dagar, med andra ord troligen en "kycklingbakterie". Under dom här 10 dagarna avlivades min bästa vän någonsin, alldeles för tidigt, men utan alternativ. Min fina Nanowa blev bara 14 år och jag kunde inget göra åt det, vi övervägde verkligen alla utvägar. I tisdags vet ni ju alla vad som hände.. Om inte så scrolla ner till inlägget före det här. Och igår fick jag ett annat tråkigt besked, också något jag inte kan kommentera här, men som kan komma att ha en stor betydelse för min framtid, i alla fall de kommande 5 åren.

Jag hoppas att det vänder nu, att det går uppåt. Vi behöver lite medvind här, eller åtminstone en nerförsbacke.

Blev påmind idag om den där historien om glasburken och de två kopparna kaffe.. Så det är min plan nu, jag fyller min glasburk med golfbollar och småsten och låter det räcka så.



 

Det är så himla svårt att förstå. Man läser, man ser, man hör och man känner. Men ändå så kan man inte riktigt förstå. Det känns som att man tittar på någon annans gård, någon som man inte känners ställe. På några timmar brann det ner alltihop, Mammas jobb, hennes karls livsverk och min "styvbrors" framtid. Kvar är bara skelettet av vad som för några dagar sedan var ett frodande företag, ett stort lantbruk och vardag för så många människor. Alltihop är så ofattbart. Det är alldeles för stort för att ta in.

Jag tror inte man inser hur fort det kan gå när någon rycker mattan under fötterna på en. Man inser nog inte hur skört livet är, allt man uppskattar men tar för givet, och hur lite som krävs för att allt ska gå i kras. Kommer man ihåg att varje dag vara tacksam för sin livssituation? För sitt jobb? Sin familj? Sitt boende? Förstår man verkligen att inget av det är självklart?

Hjärtat blöder när jag tittar på bilderna från Helsingborgs dagblad. Det gör mig ont att de alla har varit tvungna att se det här utan att kunna göra något åt det.








( http://hd.se/hoganas/2012/05/08/ladugardsbrand-i-steglinge/ )


Igår när jag stod i spillrorna av vad som fanns kvar och tittade ut över eländet, så började plötsligt solen skina och en regnbåge uppenbarade sig på andra sidan gården över åkrarna. Det kändes som att det på något sätt gav hopp, att det var ett tecken på att Steglinge en dag kommer resa sig ur askan, starkare än någonsin..

Har ni tänkt på en sak?

Man går upp på morgonen, tar en smörgås, tunt lager smör, några skivor ost och så är det inte mer med det. Ett glas juice till kanske. En helt vanlig frukost, varken nyttig eller onyttig. Sen en kväll är man lat eller kanske har lite dåligt med tid, så man bestämmer sig för att göra varma mackor i ugnen med en sallad till. Tar en smörgås, lite tomatpuré, kanske lite vitlök och så några skivor ost - in i ugnen. En rätt onyttig middag, men man kan ju göra undantag ibland.

Hur kan det komma sig att ost känns 100 ggr onyttigare så fort den har smält?

Började tänka tillbaka på min tid i Indonesien igår, som många gånger förut. Jag är verkligen så glad att jag fick uppleva Java på det sättet, fått se alla dom platser som jag vet att jag aldrig hade sett annars. Kommer fortfarande ihåg känslan i magen och leendet på läpparna första gången jag såg en vidsträckt palmskog. Det var verkligen obeskrivbart.. Stämningen av att vilken dinosaurie som helst skulle kunna hoppa fram runt kröken första gången jag färdades genom den Indonesiska djungeln på en moppe med en surfbräda över axeln. Eller när jag satt ute på verandan och läste "100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann" och fick vara med om mitt livs första riktiga jordskalv. Jag fick se havssköldpaddor leka i vågorna, som stora mörka fläckar i vattnet. Jag fick hjälpa några av dom till framtiden, från sina små ägg ut till det tuffa klimatet i vattnet.

Livet var verkligen enkelt där borta. Hade inte varmvatten på 4 veckor och då levde vi ändå i lyx. Jag spenderade 4 dagar på en båt utan fungerande toalett, med ett trädäck att sova på, men jag fick uppleva känslan av att se någonting helt orört, en ö där djungeln är för tät att ta sig igenom och som växer ända ut på revet som binder ihop den med havet. Jag fick se en utav världens absolut vackraste vågor, som bryter i ett alldeles perfekt mönster och som påminde mig om naturens skönhet och kraft.

Jag fick bli kallad syster av en nyvunnen vän i tårar när jag skulle lämna den lilla byn vi bodde i under en längre period. Aldrig har jag träffat människor som har så lite, men ger så mycket, och på så vis gör det dom rikare än så många andra utav oss. Där kom jag från en helt annan kultur, religion, land, tjaa, en helt annan värld, och dom tog emot mig med öppna armar. Så många kvällar man satt på verandans trägolv och åt, skrattade och umgicks, trots att ingen av oss kunde varandras språk. Tänk att jag skulle komma att hålla med om att risrätter smakar så mycket bättre när man äter dom med händerna efter 4 veckor utan bestick. Minns när jag gav lilla Phiphi ett par örhängen, enkla "plastpärlor" som jag hade med mig extra av. Jag har aldrig sett sån lycka. 

4 veckor på Java lärde mig verkligen mycket om livet, om mig själv och om vad som är viktigt, och varenda del av mig längtar tillbaka. Jag kanske aldrig kommer att åka just dit igen, men det finns få ställen som ligger mig så varmt om hjärtat som den lilla byn längst Indonesiens kust. 

Terima kasih banyak Java <3

Har funderat länge, ända sen i höstas, på att börja blogga igen. Velat lite fram och tillbaka, inte för att det är något livsavgörande precis, men denna bloggen påminner också om så mycket gammalt. Men så fick jag frågan här om dagen: "Har du kvar bloggen?". Hmm... Ja, jag har ju det. Och jag saknar den faktiskt då och då. Det är nästan som en gammal kär vän som man liksom aldrig riktigt tar tag i att ringa för att det på något sätt blivit alldeles för länge sen man pratade sist, och på så vis alldeles för mycket att prata om på en gång. Först så tänkte jag arkivera allt det gamla, men insåg ganska snabbt att det inte gick. Sen tänkte jag radera alltihop, börja på ny fräsch kula i en tom blogg. Men sen så insåg jag att det spelar ingen roll hur många "radera" knappar jag trycker på, allt det där gamla är ändå en del av mig så då kan det lika gärna bli kvar.

Så där står vi nu, jag hör den gamla vännens andetag på andra sidan linjen efter ett trevande "Hej", och jag funderar på vad jag ska börja med att berätta.

Det har ju hänt så mycket sen sist...