Freakshow
Jahapp.. Va man här igen då =) Nyår, 2008 denna gång. Paniken alla har över var när och hur det ska firas. Vilken klänning? vilka skor? tänk om? och kanske?
Ska väl inte påstå att man e bättre själv heller. Livet är en f'cking freakshow i december. Skulle från början ha ett mysigt nyår med pappsen i malmö och plötsligt sitter man här med biljetter till göteborg!
julen va som vanligt kaotisk, stressad, sistaminuten och alldeles perfekt! tror jag prickade av varenda pryl på hela långa önskelistan, och kvällen höll en hög mysfaktor tillsammans med familjen. mellandagsrean har jag helt sollat bort i år, orka spela rugby i gallerian och slåss om tröjor med bittra tanter.... nää, tror inte det=)
året som gått har verkligen vart knas. man blir mer och mer medveten om att man faktiskt är sk vuxen. flyttat hemifrån, haft sitt första heltidsjobb och förstått att livet verkligen inte alltid är en dans på rosor. gamla vänner som flyttar, nya vänner att bry sig om, och nu står vi alla här och tittar på legget.. shit, 20 år... det e fan inte mer än en flugskit i rymden, knappt torra bakom öronen, but still - VUXNA! för första gången känner jag att jag har en otroligt stark dubbelmoral i mitt tänkande. man kan inte vänta på att bli äldre, flytta ihop, skaffa karriär, familj, vara färdigpluggad, och ojojoj vad mycket mer man kan göra när man är 25-30 (eller inte). men samtidigt så önskar jag bara att jag kunde vrida tillbaka tiden några år, bara få lov att vara ett ansvarslöst litet barn igen. inte behöva tänka på räkningar och lägenheter, löner och framtidsplaner och att fortfarande kunna undra, utan minsta uns panik, över vad jag ska bli när jag blir stor. inte bry sig om fläcken på tröjan, det där grejar juh mamma ändå, eller sucka över att konsum runt hörnet är tre gånger så dyrt så maxi. kanske är det för att man just nu är i en sorts mellanstadie? på leget är jag 20 år och vuxen, men jag är fortfarande inte gammal nog att ha livserfarenhet som duger åt stora beslut. jag är för gammal för att bo hemma och vara ok med det, men det är först nu jag är gammal nog att förstå njutningen av att ha allt på silverfat och längta tillbaka till livets stoooooora problem i 7e klass. kanske blir man aldrig vuxen på riktigT ändå? kanske man alltid kommer söka efter tryggheten i att ha någon som fångar en när man faller? plötsligt blir man fylld av beundran över dom som klarar av det som man själv fruktar. ensamstående mammor med fyra barn och en ointresserad pappa, par som fått barn med handikapp och fortfarande har vett nog att se det som ett privilegium, skilsmässor, olyckor och allt annat som kan hända en. livets gång i sig självt är skrämmande nog som det är, att det såsmåningom är jag som ska hålla ihop en familj och vara stor och stark, rida ut familjekriser och känna hjärtesorgen när mina föräldrar går bort. för att inte tala om att bli gammal.. att vakna en morgon och inse att man måste acceptera det faktum att man levt majoriteten av sin livslängd och inte kan göra något ogjort. jag hoppas att jag när den dagen kommer är stolt och nöjd, och kan se tillbaka på mitt liv som det mest lyckade jag gjort. men jag antar att det bara är att bita ihop och ta varje dag som den kommer och inte oroa sig för morgondagen, och helt enkelt göra det bästa av nuet kort och gott
- Carpe diem..
Man får väl avsluta den här sorgliga smörjan med ett stort
GOTT NYTT ÅR
till er som läser det.
Året som kommer blir stort, jag känner det ända in i märgen. det kommer bli häftigaste 2008 någonsin och fyllt av roliga minnen att tänka tillbaka på. Jag har ju mina vänner, nya som gamla, och ingenting kan bli bättre än så! för hur skraj man än kan vara för det som kommer, hur liten och ynklig jag än känner mig, och hur kaotiskt det än kan bli så har jag mina tjejer. Vi på lyckliga gatan som fångar den som faller...
...PRECIS SOM VI ALLTID HAR GJORT...
Ska väl inte påstå att man e bättre själv heller. Livet är en f'cking freakshow i december. Skulle från början ha ett mysigt nyår med pappsen i malmö och plötsligt sitter man här med biljetter till göteborg!
julen va som vanligt kaotisk, stressad, sistaminuten och alldeles perfekt! tror jag prickade av varenda pryl på hela långa önskelistan, och kvällen höll en hög mysfaktor tillsammans med familjen. mellandagsrean har jag helt sollat bort i år, orka spela rugby i gallerian och slåss om tröjor med bittra tanter.... nää, tror inte det=)
året som gått har verkligen vart knas. man blir mer och mer medveten om att man faktiskt är sk vuxen. flyttat hemifrån, haft sitt första heltidsjobb och förstått att livet verkligen inte alltid är en dans på rosor. gamla vänner som flyttar, nya vänner att bry sig om, och nu står vi alla här och tittar på legget.. shit, 20 år... det e fan inte mer än en flugskit i rymden, knappt torra bakom öronen, but still - VUXNA! för första gången känner jag att jag har en otroligt stark dubbelmoral i mitt tänkande. man kan inte vänta på att bli äldre, flytta ihop, skaffa karriär, familj, vara färdigpluggad, och ojojoj vad mycket mer man kan göra när man är 25-30 (eller inte). men samtidigt så önskar jag bara att jag kunde vrida tillbaka tiden några år, bara få lov att vara ett ansvarslöst litet barn igen. inte behöva tänka på räkningar och lägenheter, löner och framtidsplaner och att fortfarande kunna undra, utan minsta uns panik, över vad jag ska bli när jag blir stor. inte bry sig om fläcken på tröjan, det där grejar juh mamma ändå, eller sucka över att konsum runt hörnet är tre gånger så dyrt så maxi. kanske är det för att man just nu är i en sorts mellanstadie? på leget är jag 20 år och vuxen, men jag är fortfarande inte gammal nog att ha livserfarenhet som duger åt stora beslut. jag är för gammal för att bo hemma och vara ok med det, men det är först nu jag är gammal nog att förstå njutningen av att ha allt på silverfat och längta tillbaka till livets stoooooora problem i 7e klass. kanske blir man aldrig vuxen på riktigT ändå? kanske man alltid kommer söka efter tryggheten i att ha någon som fångar en när man faller? plötsligt blir man fylld av beundran över dom som klarar av det som man själv fruktar. ensamstående mammor med fyra barn och en ointresserad pappa, par som fått barn med handikapp och fortfarande har vett nog att se det som ett privilegium, skilsmässor, olyckor och allt annat som kan hända en. livets gång i sig självt är skrämmande nog som det är, att det såsmåningom är jag som ska hålla ihop en familj och vara stor och stark, rida ut familjekriser och känna hjärtesorgen när mina föräldrar går bort. för att inte tala om att bli gammal.. att vakna en morgon och inse att man måste acceptera det faktum att man levt majoriteten av sin livslängd och inte kan göra något ogjort. jag hoppas att jag när den dagen kommer är stolt och nöjd, och kan se tillbaka på mitt liv som det mest lyckade jag gjort. men jag antar att det bara är att bita ihop och ta varje dag som den kommer och inte oroa sig för morgondagen, och helt enkelt göra det bästa av nuet kort och gott
- Carpe diem..
Man får väl avsluta den här sorgliga smörjan med ett stort
GOTT NYTT ÅR
till er som läser det.
Året som kommer blir stort, jag känner det ända in i märgen. det kommer bli häftigaste 2008 någonsin och fyllt av roliga minnen att tänka tillbaka på. Jag har ju mina vänner, nya som gamla, och ingenting kan bli bättre än så! för hur skraj man än kan vara för det som kommer, hur liten och ynklig jag än känner mig, och hur kaotiskt det än kan bli så har jag mina tjejer. Vi på lyckliga gatan som fångar den som faller...
...PRECIS SOM VI ALLTID HAR GJORT...
