Ett helt annat liv, på en helt annan plats
Började tänka tillbaka på min tid i Indonesien igår, som många gånger förut. Jag är verkligen så glad att jag fick uppleva Java på det sättet, fått se alla dom platser som jag vet att jag aldrig hade sett annars. Kommer fortfarande ihåg känslan i magen och leendet på läpparna första gången jag såg en vidsträckt palmskog. Det var verkligen obeskrivbart.. Stämningen av att vilken dinosaurie som helst skulle kunna hoppa fram runt kröken första gången jag färdades genom den Indonesiska djungeln på en moppe med en surfbräda över axeln. Eller när jag satt ute på verandan och läste "100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann" och fick vara med om mitt livs första riktiga jordskalv. Jag fick se havssköldpaddor leka i vågorna, som stora mörka fläckar i vattnet. Jag fick hjälpa några av dom till framtiden, från sina små ägg ut till det tuffa klimatet i vattnet.
Livet var verkligen enkelt där borta. Hade inte varmvatten på 4 veckor och då levde vi ändå i lyx. Jag spenderade 4 dagar på en båt utan fungerande toalett, med ett trädäck att sova på, men jag fick uppleva känslan av att se någonting helt orört, en ö där djungeln är för tät att ta sig igenom och som växer ända ut på revet som binder ihop den med havet. Jag fick se en utav världens absolut vackraste vågor, som bryter i ett alldeles perfekt mönster och som påminde mig om naturens skönhet och kraft.
Jag fick bli kallad syster av en nyvunnen vän i tårar när jag skulle lämna den lilla byn vi bodde i under en längre period. Aldrig har jag träffat människor som har så lite, men ger så mycket, och på så vis gör det dom rikare än så många andra utav oss. Där kom jag från en helt annan kultur, religion, land, tjaa, en helt annan värld, och dom tog emot mig med öppna armar. Så många kvällar man satt på verandans trägolv och åt, skrattade och umgicks, trots att ingen av oss kunde varandras språk. Tänk att jag skulle komma att hålla med om att risrätter smakar så mycket bättre när man äter dom med händerna efter 4 veckor utan bestick. Minns när jag gav lilla Phiphi ett par örhängen, enkla "plastpärlor" som jag hade med mig extra av. Jag har aldrig sett sån lycka.
4 veckor på Java lärde mig verkligen mycket om livet, om mig själv och om vad som är viktigt, och varenda del av mig längtar tillbaka. Jag kanske aldrig kommer att åka just dit igen, men det finns få ställen som ligger mig så varmt om hjärtat som den lilla byn längst Indonesiens kust.
Terima kasih banyak Java <3
