Självömkan är nog det fulaste jag vet.
Igår var jag på en alldeles fantastisk föreläsning om livet, ledd av en stilig medelålders man vid namn Christer Olsson. Den var verkligen fängslande och tänkvärd, och som han själv sa - inget nytt. Men en påminnelse behövdes, det behövs alltid, speciellt i dessa tider.
Han sa något väldigt klokt. Livet är ett tillsammans-projekt. Och det har han så rätt i. Vad vore vi utan dom människorna vi har runt oss? Dom som backar oss och kompletterar oss? Vänner är den familj man själv väljer sägs det ju, och jag förväntar mig faktiskt att dom också är mitt omdöme när mitt eget brister. Han pratade också om uttrycket "behålla". Att behålla är en klurig grej och inget man vill ha i sitt liv.
Det var nog det klokaste påstående jag hört på länge tror jag. För som han sa - allt i ditt liv är antingen under avveckling, eller utveckling. Eller åtminstonde bör vara. Det fick i alla fall mig att börja fundera över min livssituation och vart jag vill komma med den. Man kan inte utveckla allt, då blir man nog tillslut en sån där "måste-människa" som till slut tappar greppet och inte förstår att livet endast är baserat på val, handling - konsekvens. Däremot tror jag att det kluriga ligger i att förstå vad det är man måste avveckla för att inte bara "behålla". Hur många saker har man inte runt sig som man egentligen bara kunde skrapa bort från livets tallrik?
Föreläsningen blev den där boosten jag behövde i min del av utvecklingen av mitt liv. För det första blev min motivation att ta min kandidatexamen om möjligt ännu starkare. Det är nämligen precis det han gör som är vad jag ska göra en dag i framtiden, motivera andra människor, ge andra den boosten som han gav mig. Dessutom står jag inför ett par stora val som kan vara avgörande för min framtid, val som egentligen är självklara, men som jag varit livrädd för att ta. Men nu är det bara att köra som gäller. Det finns ingen annan väg än precis rakt fram. Jag ska DIT.
Klyschan att var man är sin egen lyckas smed är också en otroligt sann klyscha. Ingen annan kan ta ansvar för ditt liv, där är det bara du som är chef. Och är det inte så, så är det för attt du valt att deligera den posten till någon annan. Antagligen för att du är skiträdd för livet, eller tycker att det är mycket bekvämare att skylla dina missöden på alla andra. Man har alltid två val. Antingen lägger du dig platt på rygg och spelar offer inför livet och det livet prövar dig med. Eller så tar du kontroll och krigar, ser till att livet tar den vändningen du vill ha. Det kanske är lätt att tycka synd om sig själv när man har mycket motgångar, men så som vi lever i detta samhället så är det alltid, ALLTID, någon som har det värre. Självömkan är nog det fulaste jag vet. Självömkan är det absolut mest avskyvärda av alla drag jag kan komma på. Som Mia Törnblom skrev i sin självbiografi -
Har man inte en krage att ta sig i, så får man bannemig se till att skaffa sig en.
