På 4 timmar, en helt vanlig Tisdag, brann livet som vi kände det ner..
Det är så himla svårt att förstå. Man läser, man ser, man hör och man känner. Men ändå så kan man inte riktigt förstå. Det känns som att man tittar på någon annans gård, någon som man inte känners ställe. På några timmar brann det ner alltihop, Mammas jobb, hennes karls livsverk och min "styvbrors" framtid. Kvar är bara skelettet av vad som för några dagar sedan var ett frodande företag, ett stort lantbruk och vardag för så många människor. Alltihop är så ofattbart. Det är alldeles för stort för att ta in.
Jag tror inte man inser hur fort det kan gå när någon rycker mattan under fötterna på en. Man inser nog inte hur skört livet är, allt man uppskattar men tar för givet, och hur lite som krävs för att allt ska gå i kras. Kommer man ihåg att varje dag vara tacksam för sin livssituation? För sitt jobb? Sin familj? Sitt boende? Förstår man verkligen att inget av det är självklart?
Hjärtat blöder när jag tittar på bilderna från Helsingborgs dagblad. Det gör mig ont att de alla har varit tvungna att se det här utan att kunna göra något åt det.
( http://hd.se/hoganas/2012/05/08/ladugardsbrand-i-steglinge/ )
Igår när jag stod i spillrorna av vad som fanns kvar och tittade ut över eländet, så började plötsligt solen skina och en regnbåge uppenbarade sig på andra sidan gården över åkrarna. Det kändes som att det på något sätt gav hopp, att det var ett tecken på att Steglinge en dag kommer resa sig ur askan, starkare än någonsin..
