Varför skäms vi så mycket?
Jag ska börja detta inlägg med att klargöra att jag är inte rasist, inte på något sätt.
Jag är snarare "anti-svennebanan".
Igår läste jag en artikel som väckte en hel del tankeverksamhet hos mig. Varför är vi så rädda för att vara svenskar, när vi så gärna vill att alla andra ska vara just svenskar? Sverige är ett fantastiskt land på många möjliga sätt, men vi har en stor brist - vi är skiträdda för att vara stolta över vad vi byggt upp. Vi är så rädda att bli kallade rasister att vi slår över och suddar ut begreppet etnicitet helt istället. Men det får mig att börja fundera på om inte det rakt av är ännu mer rasistiskt? Har inte alla rätt till en etnicitet? Ett ursprung? En tillhörighet?
Det debattören tar upp i sin artikel är att vi måste våga prata om att arbetslösheten faktiskt är större bland invandrare. Vi måste bejaka detta som ett problem, för annars kommer vi aldrig någonsin att hitta lösningen. Framför allt för de drabbades del. Vi måste våga identifiera att vi är alla är olika och har varit med om olika saker och därigenom har olika sätt för att få till det på "rätt sätt". Det finns ingen rasism i det. Tvärtom är det vi som försätter människor i ett utanförskap när vi inte vågar erkänna att vi alla har olikheter. Det är genom att inte våga tala om problemet som vi skapar problemet. Sen spelar det ingen roll vart du kommer ifrån eller hur gammal du är.
Vad som också slog mig är den svenska dubbelmoralen som är så otroligt stor. Vi slåss så hårt för att individualisera oss själva, för att göra ensam stark. Vi kämpar för rätten att vara olika och för att alla ska ha sin chans att gå sin egen väg och skapa sin egen framtid. Det i sig är inget dåligt, tvärtom, jag är tacksam att växa upp i ett samhälle där jag får lov att vara en individ och inte en grupp.
Problemet dyker i mina ögon upp när vi korsar denna individualisering med jantelagen och rädslan att någon ska ta illa upp för vem du är. Individualisering rimmar illa med att "radera" etniciteten och generalisera alla som släta svenskar. Självklart ska en svensk medborgare kunna kalla sig svensk, det är inte det jag säger, men oavsett ursprung, så har man väl ändå rätt till en etnicitet? Och varför ska andra inte våga erkänna din etnicitet? Jag skulle känna mig otroligt kränkt om andra människor inte skulle bejaka mitt ursprung, oavsett vilket medborgarskap jag har.
Något jag har reagerat på också är att man inte längre får sjunga nationalsången i skolan på svenska nationaldagen. Jag har själv blivit skjutsad in till rektorn av den anledningen en gång. Vad jag inte förstår är varför. Även det rimmar ju illa med att påstå att alla är slätt svenskar, samtidigt som man tycker att någon kan bli illa berörd av det? Svenska nationalsången har, enligt mig, ingenting med rasism eller utanförskap att göra. Tvärtom. Det är en sång för att hedra landet som vi alla kan vara stolta över, och det borde vi väl alla få lov att göra tillsammans?
Som debattören skriver i sin artikel "Pratar vi om arbetslösheten som ett generellt problem så kommer vi också landa i generella lösningar, där miljarder spenderas på grupper som inte behöver något stöd, och där de som behöver stödet, ungdomarna och invandrarna förblir utan jobb." Och jag tror faktiskt att han har helt rätt. Så jag tycker vi ska sluta generalisera alla problem vi inte vågar prata om och våga löpa den individuella linan hela vägen ut och på så sätt bli starkare som grupp. Som jag beskrev i mitt förra inlägg:
Livet är ett tillsammans-projekt.
