Feels like strawberries and summer rain
Är sådär löjligt glad, äntligen fick jag höra hans röst igen. Ni vet när man får den där känslan i magen av att det kommer bli bra, riktigt bra, tillslut?
Har precis haft fina Johanna här på lunch. Gud vad jag är glad att jag har henne! Finns ingen som känt mig så länge som hon, vi har hållt ihop mer eller mindre sen vi var 6 år gamla. Ganska fantastiskt när man tänker efter, att vänskap kan hålla genom allt man upplever under 18 års tid. Egentligen de 18 mest kritiska åren under hela ens liv. Men det kanske är det som gör att vänskap blir stark, att man går igenom ett och annat på vägen. Hur som helst, så är jag så himlans tacksam. Hon är verkligen min stöttepelare som ingen annan just nu, när allt är så skevt så hjälper hon mig att vara stark.
Världens bästa Johanna <3
Förresten så har jag något ytterst pinsamt att bekänna. Jag åt Paneang igår kväll. Och till lunch. Japp, det är sant, jag har redan fått sug efter Thaimat. 1 månad tog det. 1 liten månad innan jag började längta efter bambuskott, cashewnötter, curry och ris. Trodde i ärlighetens namn att det skulle dröja lagom till Oktober innan det skulle komma tillbaka, men tji fick jag. Och imorgon blir det Chicken cashewnut..
ARRIVEDERCI!!!
