Så gråt, gråt så länge du vill..
Ligger fortfarande sjuk, platt som en pannkaka. Börjar bli tröttsamt det här, att bara ligga hemma. Känns som att man blir sjukare ju mer man är hemma också, man "sunkar ner sig" på nåt sätt. Var hos läkaren igår, listade om mig till Stattena, har inte vart på vårdcentralen sen jag flyttade in till stan för 3 år sen verkar det som. Fick med mig någon vidrig kortisonspray hem, är tydligen fortfarande jättesvullen i alla luftvägar och hade ev vätska bakom trumhinnorna. Ajajaj.. Men på Söndag ska jag flyga, sjuk eller ej, för nu är det bannemig färdigsjukat! Nu är jag så j*kla less på det här.
Sitter uppkurad i min gamla, gamla röda fåtölj. Dricker kaffe och myser litegrann. Tänker över livet och funderar. Är makalöst lycklig just nu, men samtidigt väldigt, väldigt sårbar. Inte så konstigt kanske, man blir ju det när man har saker att förlora, men jisses vad bräckligt livet blir när man mår bra? På något sätt så är vardagen mycket stabilare när man har lite motgångar, när man själv får "kämpa" känns allt runt om en ganska fast och stabilt. Men nu när mina pusselbitar börjar falla på plats så är jag plötsligt mitt i en känslomässig berg och dal bana och superkänslig för allt möjligt. Här om dagen grät jag som ett hysteriskt barn för ingenting. Verkligen ingenting, för jag har inget att gråta för. Men jag hörde en låt jag tycker är fruktansvärt fin. Jag var inte ens ledsen, det bara passade kroppen att gråta en skvätt (eller en hel flod) just då märkligt nog. Men som min kloka vän Johanna sa - det kanske är mycket som frigörs just nu, gammalt skit, som kommer med lättnaden över allt annat som gör mig glad. Att jag gråter bara för att jag behöver gråta en massa just nu, att alla gamla tårar ska ut så jag kan börja på ny, blank sida.
Gråtlåten..
Men som jag skrev tidigare så är jag oerhört lycklig just nu. Jag har en härlig balans på allting. Jag har underbara vänner, jag har så mycket kärlek i mitt liv och alla ouppklarade ting är numera utredda. Jag vet precis vart jag står, vart jag vill och vad jag känner. Allt är precis så som det ska vara just nu, det fattas mig ingenting. Jag trivs, jag njuter, jag älskar att jag är där jag är.
Hur kan man inte älska Helsingborg med dom smultronställena? En alldeles underbar plats att rensa tankarna på längs Landborgspromenaden. Fast just den dagen låg snön kvar, efter att ha töat och sedan frusit på igen. Behöver jag säga att det vart halt?
ARRIVEDERCI!!!
