Inlagd på sjukan..
Som ni flesta vet så har jag ju legat inlagd på sjukhuset ett par dagar nu efter att jag kom hem från Tunisien. Började redan nere i värmen men jag trodde det skulle gå över, men ack så fel jag hade!
Satt med feber och skakade som ett asplöv hela flighten hem innan jag äntligen fick komma hem till min lägenhet, det kändes som en evighet! Men väl hemma så tyckte jag ändå att jag mådde förhållandevis bra. Ända tills jag vaknade på morgonen och vred mig av kramper i magen i en säng som var helt genomdränkt av febersvett. Mindre kul.. Och det blev bara värre och värre, tillslut kunde jag inte äta, det gjorde alldeles för ont, och inte ens vatten fick jag behålla. Och kramperna blev bara värre och värre. I Onsdags var jag knappt pratbar längre, fortfarande feber, outhärdliga kramper och framför allt var jag så utmattad att bara vara vaken var ansträngning nog. Min plan var att stanna hemma, men blev bestämt skickad till akuten av pappa och sjukrådgivningen. Och tur var väl det för väl där så var det bara att läggas in. Massor av olika läkare som skulle klämma och känna på min mage, sköterskor som skulle ta prover men mig kunde det kvitta, jag var för trött för att orka bry mig. Flyttades efter en del hummande upp på infektionsavdelningen eftersom mina värden visade på infektion och jag hade dessutom vart utomlands.
På avdelningen möter världens absolut underbaraste sjukskötersta Kaisa mig. Så ödmjuk, omtänksam, kompetent och försiktig! Hon satte ett dropp på mig och pratade med mig om lite allt möjligt, berättade lite om sig själv och frågade lite om mig och plötsligt kändes inte sjukhuset så himlans obehagligt längre. Hon stannade säkert 45 minuter innan hon lämnade mig i min lilla isolerade sal. Och en sak kan jag bara säga: DROPP IS THE SHIT! Efter bara några timmar började jag komma tillbaka till livet igen och känna mig som en människa och inte en zombie.
I fredags runt lunch var jag äntligen så frisk att jag kunde skrivas ut och få komma hem och det har nog aldrig varit såhär skönt förr! Vet fortfarande inte riktigt vad det är som har drabbat mig, det får vi vänta in provsvaren innan vi får svar på.
Så nu vet ni i alla fall att jag inte har blivit överkörd av en buss eller nåt sånt =)
Och så vill jag verkligen säga TACK, TACK, TACK! till alla mina vänner och kollegor som har hört av sig med massor av varma tankar. Det finns inte ord för vad sånt betyder! Och tack till er som hjälpt mig med allt ditten och datten som jag inte kan göra själv, och som bara har funnits där.
JAG HAR VÄRLDENS BÄSTA VÄNNER <3
ARRIVEDERCI!!!
