Tända ljus, soffmys och romantisk middag
Idag har jag den där konstiga känslan i magen igen. Vet inte alls vart den kommer ifrån eller varför jag har den, men den är där. Så vad gör man åt den då?
Hade en vansinnigt mysig kväll igår. Köpte med mig sushi från haket i H-näs (som har suuuupergod sushi!) innan jag körde hem och hade en riktig feelgoodkväll. Tände ljus överallt i lägenheten, hoppade ner i mjukiskläderna och kröp upp i soffan. Jag behövde verkligen det kan jag säga, vet inte när jag låg hemma och slappnade av så sist. Känns som att ledigheten inte haft så mycket lediga luckor. Jag klagar inte, men det var skönt att ha en kväll för mig själv.
Romantiskt middag för en, helt enkelt!
Låg och funderade en stund igår. När man tänker efter så har man ju vetat redan från början när man träffat någon att det inte är killen med stora bokstaven, att det inte är WOW med en gång. Man känner på sig att det inte kommer bli allt det där man vill ha, men bestämmer sig ändå för att ge det en chans och hoppas att det blir kul på vägen i alla fall. Men varför gör man det? Varför ger man sig in i något man redan vet är dömt att misslyckas? Och vad som är ännu värre. När det misslyckas, varför blir man lika förvånad varje gång? Är man verkligen kapabel att ljuga så innerligt för sig själv att man kan intala sig att "det kanske" eller "tänk om" och "om bara"? Det må vara en klyscha, men det är faktiskt så att den enda man kan ändra på är sig själv, och om det inte finns något man vill ändra på så får man helt enkelt hitta en matchning. Men ändå så är det så många av oss tjejjer som lider av vad jag vill kalla BADBOYSYNDROMET. Att man vill laga, hjälpa och älska en skadad person så mycket att han ska bli hel igen. Trots att vettet säger att det är helt huvudlöst att ens tänka tanken. Jag har väl nog med att hela mig själv. Jag är dark & twisty så det räcker utan att någon annan drar ner mig med sin skit. Hårt men sant. Och det mest komiska i det hela, hur kommer det sig att man sörjer något man visste att man skulle bli av med redan innan man fick det, när det dessutom slog en på fingrarna innan det försvann?
Vi damer är ett märkligt släkte =)
Här är lite mysbilder från vår söndagsgrillning förresten!
LATER!
