Ett ärrat hjärta...
Låg precis i badet och rakade benen när jag kom att tänka på dom jag tyckt om och alla anledningar till att jag inte vart med någon på snart ett år. På hur jag kan ha haft sån otur. Men jag kom fram till att jag kanske har haft tur? Med tanke på vad alla dessa människor på vägen har lärt mig, dom som haft betydelse för vägarna jag valt i mitt liv och vad jag har lärt mig om mig själv på vägen.
Men genom alla dessa lärdomar så har mina vänner funnits där för mig genom vartenda steg. Med dom har jag aldrig behövt oroa mig, aldrig tveka, inte ens en sekund. Dom är syret som hjälpt mig andas i alla de stunder jag inte fått luft, stödet som hjälpt mitt hjärta att slå när det inte längre orkat och den fasta grund jag alltid haft att stå på när allt annat tappar sin form. Gång på gång har de lyckats lappa ihop mitt trasiga hjärta, så att det trots ärren har orkat brinna ytterligare en stund. De har tagit hand om min själ när den varit förstörd och bortglömd och fyllt den på nytt med lycka och glädje. De har givit mig allt jag kan önska - de har givit mig sin vänskap.
Och för det är jag evigt tacksam..
