Le åt minnena
Har tänkt så sjukt mycket på livet på sistonde.. eller, rättare sagt, när livet tar slut. kanske är löjligt att redan tänka på sin begravning eftersom att det förhoppningsvis är sådär en 70 år kvar, men man vet ju aldrig, jag kanske dör i en bilolycka imorgon? det hela börjde egentligen med att mamma frågade mig om jag inte skulle ta och ringa tommy och se över min livförsäkring inför det nya jobbet. och sen rullade det bara på. hur vill jag att min begravning ska se ut? vill jag donera? har jag sagt allt det som är viktigt och vet alla mina vänner och min familj verkligen hur mycket jag älskar och uppskattar dom? känns som sagt lite bakvänt att vara knappt 21 år gammal och fundera över om kistan ska vara vit eller svart.. men det jag vet är i alla fall att jag vill ha en positiv begravning, där alla som vill är välkomna och kan le åt minnena med mig istället för att sörja det som inte längre finns.
Var och tittade på min syster som hade konsert idag, och jag är så stolt! ärligt talat så blev jag riktigt förvånad när hon började sjunga, vilken fin röst hon har! hon är så kreativ, och så duktig och jag önskar att jag var ens hälften så duktig som henne på det hon gör.. det kommer gå så jättebra för henne, hon kommer nå sina mål och det kommer bli stort, jag känner det i magen. Kan jag hjälpa henne minsta lilla på vägen dit så ska jag göra det med ett brett leende på mina läppar och jag kommer alltid att stötta henne.
Hon är ju trots allt världens bästa syster :D
Nu ska jag sparka mig själv ut genom dörren och åka hem till michaela.
ARRIVEDERCI!
